Varför språkinlärningsappar ibland stressar mig mer än de motiverar mig

För några år sedan satt jag en kväll i soffan med mobilen i handen och märkte att pulsen steg något. Inte för att jag just hade lärt mig något nytt i ett främmande språk, utan för att en app i röd text meddelade mig att min svit på 187 dagar skulle löpa ut om fyra timmar. Jag hade inte haft tid den dagen, ingen lust, kanske också bara andra bekymmer i huvudet. Ändå satte jag mig ner och genomförde en lektion som jag inte kunde minnas nästa morgon. Inte för att jag ville lära mig något, utan för att jag var rädd att förlora något.

Den här scenen upprepade sig i lätt varierad form under många månader. Och till slut började jag allvarligt fråga mig hur det kan komma sig att ett verktyg som ska stödja mig i lärandet regelbundet försätter mig i ett tillstånd som känns mer som pliktuppfyllelse än nyfikenhet.

Sviten som äger mig

Sviten var den punkt där jag tydligast märkte att något hade förskjutits. I början tyckte jag att den var motiverande, ett litet incitament att hålla i varje dag. Men med tiden blev incitamentet till en skyldighet som inte längre hade något att göra med spanska eller italienska. Jag ertappade mig med att klicka mig igenom en lektion i sängen klockan 23:50, bara för att hålla lågan vid liv, utan att medvetet uppfatta ett enda ord av den. Och när jag en gång var två veckor på semester och sviten bröts, öppnade jag appen därefter knappt alls på nästan en månad. Inte av ointresse för språket, utan av en slags skam över att behöva börja om från noll. Känslan av att ha misslyckats var större än känslan av att ha missat något.

Blinkanden, pling och påtryckningar

Till detta kom den rena mängden av stimuli. Varje rätt svar firades med en explosion av konfetti, en ljudeffekt och en hoppande figur, varje fel kvitterades med ett besviket ljud som kändes som om jag personligen hade sårat någon. Jag satt på tåget, försökte göra en lektion i tysthet, och tvingades nästan av appen att ha ljudet på, eftersom halva övningen annars inte fungerade. Samtidigt dök fönster upp som lockade med ett nytt abonnemang, en tidsbegränsad utmaning eller dubbla poäng, mitt i koncentrationen på en mening som "Quiero un café, por favor", hur enkel den meningen än var och hur lite anledning det fanns att skämmas för det, för enkelt språk är ingen nackdel. Efter lektionen var jag varken avslappnad eller stolt, utan snarare utmattad, ungefär som efter ett reklamavbrott som råkade innehålla lite språkundervisning.

Tävling mot främlingar och för många spelregler

Det blev särskilt obehagligt när det plötsligt dök upp en topplista där jag tävlade mot människor jag aldrig hade träffat och aldrig skulle träffa. Jag fick meddelanden om att någon som hette "User8823" hade gått om mig, och märkte att jag på kvällen snabbt gjorde övningar, inte för att tala bättre portugisiska, utan för att stanna kvar i den där inbillade ligan. Samtidigt löpte hjärtan, ädelstenar, erfarenhetspoäng, ligor, märken och vänförfrågningar sida vid sida, utan att det någonsin blev klart för mig vilket av dessa system som egentligen hade med min språknivå att göra. Själva inlärningsvägen var ett förgrenat träd av symboler, där jag ofta inte visste om jag följde det mest meningsfulla nästa steget eller bara den ordning som lovade flest poäng. Till slut kändes det som om jag vann ett spel mot ett poängsystem istället för att lära mig främmande språk utan topplistor, men utan en aning om jag faktiskt hade kommit längre i verkliga samtal.

Motivation som bygger på rädsla för att förlora något är ingen motivation, bara väl förklädd stress.

Vad det lärde mig om bra design för lärande

I efterhand var det just den här erfarenheten som fick mig att fundera mest på vad lärande egentligen behöver för att kännas bra. Inte rädsla för att förlora något, utan glädjen i att förstå något. Inte ständiga yttre stimuli, utan tillräckligt med lugn för att kunna koncentrera sig på en mening, ett ord, en ny regel. Inte jämförelsen med främlingar, utan de egna, ärliga framstegen. De här tankarna blev till slut en av utgångspunkterna för Norimo, eftersom jag är övertygad om att en språkinlärningsapp inte ständigt behöver kämpa om uppmärksamhet för att få någon att hålla i. Ibland räcker det att lita på att själva lärandet är intressant nog.